Att man inte tröttnar?
På bussen på vägen till jobbet började jag på Deception Point av Dan Brown - den tredje han skrev efter Digital Fortress och Angels and Demons men före The DaVinci Code. Jag har hunnit till sidan 50, och jodå; hittills följer den samma mönster som de tre andra jag har läst:
- Mystiskt oförklarat mord i prologen.
- Introduktion av en kvinnlig huvudroll, intelligent, ogift, 34 år och jobbar för staten. Välklädd.
- En otroligt cool (enligt författaren) luftfarkost.
- En konspirationsteori.
- Beskrivning av teknologiska landvinningar som finns i verkligheten men är hemliga.
- Svidande kritik mot en stor “samhällskropp".
Det verkar nästan som om Dan Brown hade en mall för hur hans böcker ska skrivas, med referenser till vad som ska hända på vilken sida; alla hans böcker följer samma grundmönster. Det här stör mig ofantligt i början av varje bok (det var samma sak i både Digital Fortress och Angels and Demons), men det brukar släppa efter något hundratal sidor, när historien börjar komma igång.
Jag tyckte att både The DaVinci Code och Angels and Demons var väldigt bra, Digital Fortress kändes väldigt tunn (men det var också hans debut) - och jag hoppas att den här håller samma klass som de första två. Vi får väl se.
